Kampen mot livsnjutarna
Den 83-procentiga ökningen av Norges sockerskatt är ett fiasko för alla inblandade, utom den svenska gränshandeln. Nu när alla våra grannländer på olika sätt har misslyckats med att tvinga sina medborgare att äta mindre socker, är det förmodligen bara en tidsfråga innan Sverige följer efter.
Förra årsskiftet valde Norge att chockhöja sockerskatten med 83 procent på choklad och godis, och 43 procent på läsk och mineralvatten.
Ett lättare sätt att ta reda på om sockerskatt är en bra idé hade varit att ta en titt på grannländerna. Finland införde punktskatter på sötsaker och glass 2011, två år senare konstaterade finansministeriet att skatterna inte fått några positiva hälsoeffekter, och 2017 avskaffades de.
Danmark införde också punktskatter på sötsaker i början av decenniet, tillsammans med världens första skatt på mättat fett, och även där visade sig reformen bli ett fiasko. Fettskatten minskade konsumtionen minimalt, men medan andelen danskar som åkte och handlade mat i Tyskland ökade från en tredjedel till hälften. Många nämnde skatten som den direkta orsaken. Fettskatten, som dessutom hade orsakat stora administrativa problem för de drabbade företagen, avskaffades och planerna på att utöka sockerskatten lades på is.
Mycket riktigt tog det bara ett år innan även Norge sänkte skatten på sötsaker igen efter höjningen. Läskskatten sänktes inte, men en utredning tillsattes, som förra veckan presenterade sin slutsats att skattehöjningarna var ett misstag. De har snedvridit konkurrensen på marknaden, samtidigt som norrmännen helt enkelt rest över gränsen till Sverige och besökt den blomstrande gränshandeln, som slog rekord när den norska sockerskatten höjdes.
Man börjar nästan misstänka att det finns andra drivkrafter bakom förmynderipolitiken än en genuin omsorg om medborgarnas hälsa.
Att punktskatter ofta misslyckas beror på att de bygger på en missuppfattning av hur människor fungerar. Om all choklad blir fem kronor dyrare kommer en normal chokladkonsument inte att sluta köpa choklad, utan byta till ett sämre märke, åka och storhandla utomlands, eller skära ned på mer hälsosamma matvaror. Vem vill äta sallad när man kan äta glass? Tecknen pekar faktiskt på att flera danska hushåll sparade in på just frukt och grönt för att ha råd med sina sötsaker.
Skattebetalarnas envishet att leva i enlighet med sina egna önskemål måste vara en ständig besvikelse för våra politiker.
Eller? Det finns otaliga exempel på punktskatter och förbud som misslyckas med att tvinga människor till ett hälsosammare liv. Ändå verkar inte den politiska viljan att straffbeskatta beteenden som inte faller ledande politiker i smaken vara på väg att avta. Man börjar nästan misstänka att det finns andra drivkrafter bakom förmynderipolitiken än en genuin omsorg om medborgarnas hälsa.
Man behöver inte leta längre än tobakspolitiken för att få en sådan misstanke bekräftad. Alla tänkbara regler och förbud på området motiveras med formuleringar på temat ”avnormalisera rökning” eller ”skicka en signal”; senast användes argumentet för förbudet mot rökning på uteserveringar. Med andra ord vill politikerna helt enkelt ta ställning mot de väljare som har oönskade vanor. Det viktiga är inte effekterna, utan markeringen. Rök om du måste, men förvänta dig inte att få känna dig välkommen i det offentliga rummet.
Sådana signaler har historiskt lämnat en hel del övrigt att önska. Inte ens totalförbudet mot alkohol i USA på 20-talet lyckades skicka ut tillräckligt signaler för att få folk att sluta dricka. Däremot skapade det en lukrativ marknad för smuggling.
Punktskatter på socker har alltså alla förutsättningar att misslyckas. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan de införs i Sverige också.