Identitetspolitikens bruna rötter
W E B Du Bois kom att bli en inspirationskälla för den svarta amerikanska separatismen från Malcolm X till Muhammad Ali men också för den nutida svenska identitetspolitiken. Går man tillbaka till Du Bois intellektuella rötter hamnar man dock i nazismens inspirationskällor.
1892 anlände en ung svart man till Berlin för ett par års utlandsstudier: W E B Du Bois (1868–1963). Han hade några år tidigare kommit in vid Harvard och skulle med tiden göra en kometkarriär i USA som forskare och professor men också som politisk aktivist. I den sista rollen har han haft stor betydelse för nutidens identitetspolitik och separatism.
I Berlin kom Du Bois att trivas förträffligt, inte minst på grund av att han där inte uppfattades som primärt sett svart. I sin dandyliknande uppenbarelse med skägg i Wilhelm II:s stil, silkesslips och spatserkäpp blev han i sällskapslivet tagen för en medlem i Bildungsbürgertum, det bildade borgarskapet. Senare påpekade han att det var i Berlin han för första gången bemöttes ”som en människa”.
På Humboldt-universitetet kom Du Bois i kontakt med en rad tyska tänkare, levande såväl som döda. Dessa fick honom att borra djupare i detta med ras och kulturell identitet. En inspirationskälla från det sena 1700-talet var Johann Gottfried Herder. I synnerhet attraherades Du Bois av den tyske förromantikerns funderingar om den nationella identitetens betydelse för konst och litteratur. Enligt Herder kunde man genom att studera ett språkområdes litteraturhistoria sluta sig till ”ett folks” själ. För Herder var det nationella ursprunget bestämmande för individens skapande och för hennes tillägnan av bildkonst, litteratur och filosofi. Något större utrymme för kulturell rörlighet lämnades inte i hans filosofi.
En samtida inspirationskälla var Heinrich von Treitschke, vars föreläsningar Du Bois bevittnade och beundrade. Treitschke utvecklade Herders tankar i rasbiologisk riktning. Enligt Treitschke var germanerna som ras ett krigarfolk vars historiska bestämmelse bestod i att härska över de ”slaviska” folken. Du Bois skrev 1897 i von Treitschkes efterföljd om betydelsen av att svarta amerikaner håller fast vid sin identitet som just ”ras”. Med det senare avsåg Du Bois en ”familj” av människor med samma historia, traditioner och ”ingivelser”. Alla medlemmar i en sådan gemenskap, sammanhållen av medlemmarnas gemensamma blod och språk, ansågs sträva efter att uppfylla vissa ”livsideal”.
Filosofen Kwame Anthony Appiah påpekade i en bok om Du Bois som gavs ut härom året att de beundrade tyska filosofernas förebådanden av först 1930-talets nazism och därefter av dagens identitetspolitik, balanserades av en direkt motsatt tendens hos Du Bois, nämligen hans kosmopolitism. Å ena sidan alltså en upptagenhet vid ras och blod; och en kultursyn enligt vilken den kollektiva identiteten är bestämmande för individen. Å andra kom Du Bois i sin förmåga att oproblematiskt smälta in i det sena 1800-talets kosmopolitiska Berlin att personifiera en kultursyn där individen inte uppfattas som determinerad i sina estetiska och kulturella preferenser på grund av sin kollektiva (etniska eller rasmässiga) tillhörighet.
På 1930-talet hyllade han Hitler, därefter under flera decennier Stalin. I själva verket är dessa båda snedsprång symtomatiska. Synen på identitetspolitiken är nämligen en fråga som i lika hög grad splittrar högern som vänstern.
W E B Du Bois var en fascinerande person, men han hamnade sedermera snett i sin avsky mot den borgerliga västvärlden, som han utifrån sitt identitetspolitiska perspektiv identifierade med slaveri och rasism. På 1930-talet hyllade han Hitler, därefter under flera decennier Stalin. I själva verket är dessa båda snedsprång symtomatiska. Synen på identitetspolitiken är nämligen en fråga som i lika hög grad splittrar högern som vänstern.
På högerkanten vårdas identitetspolitiken av den så kallade identitära rörelsen. Den bärs upp av i grunden samma syn på konst och litteratur som kännetecknar den identitetspolitiska vänstern. Det vill säga idéer om att den kollektiva identiteten är styrande för hur vi skapar och tillägnar oss konst. I den identitetspolitiska vänsterns fall är man aktivister för till exempel samisk kultur. I den identitära högerns fall ser man sig som aktivister för svensk kultur. I båda fallen hänvisar man på inte helt orimliga grunder till att den ”egna” kulturens är marginaliserad och hotad. I båda fallen utgår man dock från en både felaktig och i grunden destruktiv syn på sådant som litteratur, bildkonst och musik, nämligen som särskiljande och enklaviserande i ställer för som förenande och gränsöverskridande.