Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

30 år efter att reformen genomfördes har friskolorna återigen hamnat i centrum för den politiska debatten. Blev det som man tänkte sig? Odd Eiken, en av reformens arkitekter, skriver om friskolesystemets tillblivelse och påminner om hur lätt friheter som tas för givna kan gå förlorade.

I takt med en alltmer aggressiv agitation mot fristående skolor har också intresset för reformens ursprung vuxit. Hur gick det till? Såg man utvecklingen för sig när reformen genomfördes? Var det aldrig kontroversiellt? 

Jag var statssekreterare med ansvar för skolan i utbildningsdepartementet 1991–94 och i den rollen ansvarig för arbetet med reformagendan på skolans områden, inklusive friskolereformen. Så här var det:  

Den avgående regeringen 1991 hade omdanat skolan.  Huvudmannaskapet hade kommunaliserats. Skolöverstyrelsen, SÖ, hade ersatts med Skolverket, vars uppgift inte var att vara skolans överstyrelse, utan att sätta mål, utvärdera resultat och sprida kunskap om fungerande metodik. Att styra genom mål och resultat snarare än genom insatser var ambitionen med Göran Perssons reformer och arbetet med en ny läroplan i den andan hade också startats. 

Även om Bildtregeringen accepterade att inte riva upp Göran Perssons reformer, så hade man med sig sina egna vallöften som skulle infrias. Läroplansutredningens sammansättning och direktiv ändrades för att få en tydligare kunskapsinriktning och ett nytt betygssystem skulle ersätta det gamla, relativa betygssystemet. Hit hörde också löftet att införa valfrihet i skolan, uttryckt som att familjen ska ha rätt att välja skola på lika villkor, i den egna eller andra kommuner eller mellan kommunala och fristående skolor. 

Privatskolornas andel av det svenska skolväsendet hade krympt under ett halvsekel och stod vid 1990-talet för bara omkring 0,5 procent – en andel så liten att om den avrundas så finns den inte. 

 Fristående skolor i skolväsendet är en del av ett gammalt borgerligt idéarv. 

Att fristående skolor skulle få offentligt stöd på samma villkor som offentligt drivna skolor var en gammal uppfattning som drivits av framförallt Moderaterna och Folkpartiet i decennier. Jag skrev min första debattartikel i ämnet som aktiv i Moderat skolungdom under tidigt 1970-tal, när vi hade besökt det danska lilleskolsystemet – fristående, offentligt finansierade skolor oftast med en alternativ pedagogik. Jag var varken först eller ensam. Att friskolereformen, såsom det ibland hävdas, var en plötslig blixt från nyliberal himmel, är alltså fel. Fristående skolor i skolväsendet är en del av ett gammalt borgerligt idéarv. Detsamma är uppfattningen om att dessa skolor inte skall vara förbehållna de ”som kan betala för skolan två gånger, först över skattsedeln och sedan genom elevavgifter”.  

Det som hade tillkommit under 1980-talet, utöver detta ideologiska argument, och som gjorde att frågan om lika villkor och valfrihet gick från ett programkrav till ett aktivt vallöfte 1991, var ett antal omständigheter:  

I en dom i Europarådet fick Sverige kritik för att inte leva upp till kravet om familjens rätt att råda över sina barns uppfostran genom att ekonomiskt diskriminera icke-statliga skolor. Den kritiken var en pinsamhet som fick Riksdagens utbildningsutskott att redan innan 1991 uttala att de ekonomiska villkoren för fristående skolor borde förbättras. 

En uppmärksammad konflikt i Älvdalens kommun kring en nedläggningshotad byskola som föräldrarna ville driva vidare som friskola visade också att ”privatskolor” inte enbart handlar om några anrika finskolor i storstäderna. Konflikten bidrog till en större legitimitet och aktualitet för de gamla borgerliga kraven. 

Därtill kom pedagogiska argument. Skolan, likt andra sektorer, behöver innovationer för att utvecklas och innovationer betyder experiment, som ibland visar sig misslyckade. Pedagogiska experiment med en hel generation är däremot en dålig idé. Det var en uppfattning som hade särskilt stor klangbotten i min generation, där många av oss kommit till gymnasieskolan utan andra mattekunskaper än förmågan att räkna fiskar i tremängder, efter att ha utsatts för den ”nya matematiken” under 1970-talet. 

Det pedagogiska argumentet var det vi som jobbade med reformen såg som viktigast.

Friskolesektorn är däremot väl lämpad  för pedagogisk utveckling. Olika idéer kan prövas sida vid sida och det är kort mellan beslut och praktik. Den som anser sig utsatt för ett oönskat experiment, kan ta sitt barn ur skolan. Att gå i en friskola är alltid ett frivilligt och aktivt val.

Det pedagogiska argumentet var det vi som jobbade med reformen såg som viktigast. Under det tidiga 1990-talet var det tydligt hur ”one size fits all”-samhället  luckrades upp på allt fler områden. Efterkrigsgenerationen, som vuxit upp i materiell trygghet, önskade mer. De ville forma sina liv efter eget huvud. Byggnormer luckrades upp, kranarna i badrummen blev olika och typhusen blev modulära.  Radio- och TV-monopolet föll samman. Privata alternativ inom vård och barnomsorg började dyka upp, trots politiskt motstånd, och tjänstemarknaden – från läxhjälp till gym – växte och blev alltmer mångfacetterad. 

Beatrice Ask (M) var skolminister mellan 1991 och 1994. Foto: Roger Tillberg/TT

Vi var övertygade om att även om vi inte genomförde en friskolereform, så skulle antalet privatskolor över tiden växa, helt enkelt därför att alltfler skulle vilja ha något annat än den anvisade kommunala skolan. Skillnaden skulle då snarare vara att vi skulle likt de flesta andra länder skulle få en växande privatskolesektor, förbehållen de som har råd. 

Den nya regeringens partier hade före valet lovat att genomföra ”valfrihet i skolan”. Mandatet var tydligt och uppdraget handlade egentligen om två reformer. 

Den ena var rätten att även utan ”synnerliga skäl” kunna välja en annan skola än den anvisade. Den krävde egentligen bara en ändring av skollagen. Lagen hade tidigare ändrats i ett steg, från att kommunen ska anvisa plats i skolan, till att familjens önskemål särskilt ska beaktas vid anvisning av plats. Nu togs nästa steg, som innebar att familjen har rätt att välja skola inom eller utom kommunen men om den väljer en annan skola än den anvisade, så gäller det i mån av plats. 

För skolväsendet i stort, såg vi att den stora betydelsen av valfrihet var att den fanns, snarare än att den skulle användas. 

För de föräldrar under 1960- och 70-talen, och som någon gång stått med mössan i hand hos rektor eller skolkontor och argumenterat för att deras barn ska få gå i en annan skola, var den ändringen viktig. Men för skolväsendet i stort, såg vi att den stora betydelsen av valfrihet var att den fanns, snarare än att den skulle användas. Om möjligheten att påverka inte bara består av ”voice” utan också ”exit” så förändras maktförhållandet till användarens fördel. Så uttryckte vi det i en av de interna promemorior som skrevs under reformarbetet. 

Och visst, vi trodde också att denna del av valfriheten som rörde de 9 av 10 som gick i kommunala skolor var mer betydelsefull än den andra delen, som handlade om rätten att välja en skola med en annan huvudman än kommunen, på samma villkor. 

”På samma villkor” löd vallöftena, men vad betyder det? Vi hade ett antal frågor att lösa:

För det första, hur garantera likartade villkor utan att detaljstyra och byråkratisera? Eftersom skolan är en verksamhet med övervägande del fasta kostnader, tittade vi först på modeller med olika öronmärkta bidrag för bland annat skolans lokaler och personal. Det visade sig snabbt ohållbart och riskerade dessutom att stoppa skolornas ekonomiska frihet och därmed den pedagogiska utvecklingen. 

Valet föll istället på en rörlig elevpeng definierad utifrån kommunens egna kostnader för motsvarande elev. Utredningen som fick uppdraget kom fram till att 75 procent av kommunens genomsnittskostnad per elev var en nivå som skulle ta hänsyn till kommunens skyldighet att hålla ”överkapacitet” och samtidigt medge att elevavgifterna i friskolorna blev överkomliga för de flesta. Vid den här tiden var inte ambitionen att avskaffa alla elevavgifter i friskolor, utan bara att göra dem överkomliga. Efter förhandlingar inom regeringen höjdes skolpengens nivå till 85 procent för att sedan av nästa socialdemokratiska regering höjas till 100 procent i kombination med ett strikt förbud mot elevavgifter av något slag. 

För det andra, hur utöva tillsyn av fristående skolor? Principen i skolans styrsystem, att staten utövar tillsyn av kommuner och kommuner av skolor, var knappast tillämplig på de kommunala skolornas konkurrenter. Lösningen blev istället att staten skulle utöva tillsyn direkt av fristående skolor, genom Skolverket och sedermera Skolinspektionen. 

För det tredje, hur reglera skolans innehåll? Redan kommunaliseringen medförde ett behov av en läroplan med större friheter, men hårdare minimikrav. Ambitionen var att göra detta genom tydligare innehållskrav men större friutrymme i den statliga timplanen, som säger hur många veckotimmar olika ämnen skall ges. Men eftersom varje försök att öka friutrymmet i timplanen också leder till att det ser ut som antalet obligatoriska veckotimmar i olika ämnen minskar, så blev protesterna starka från varje skolämnes förespråkare. Det var kring detta, snarare än friskolereformen och valfriheten, som den starkaste debatten handlade om 1992.  

Nu firar friskolereformen 30 år. Blev det som vi hade tänkt? 

Under dessa år har samhället förändrats drastiskt. Det har varit teknologiska förändringar, internet, digitalisering och år av växande välstånd. Befolkningens sammansättning har ändrats genom invandring och urbanisering. Orsakssamband, vare sig bra eller dåliga, är närmast omöjliga att fastställa med säkerhet. 

Att kunna välja skola är idag en självklarhet för barn och föräldrar. Foto: Jessica Gow/TT

Men några saker går att konstatera. Att friskolereformen blivit en succé torde bevisas genom att 400 000 elever idag frivilligt och självständigt valt en fristående skola. De har valt skola och inte huvudmannaskap och enligt undersökningar har påtagligt många bortsett ifrån, eller är till och med omedvetna om, huruvida det är en kommunal eller fristående skola. 

Det överträffar våra föreställningar från 1992 även om det inte fanns någon uppfattning om ”rimlig storlek” på friskolesektorn, mer än att den är större än dåvarande halvprocenten. I förarbeten spekulerade vi om att andelen kanske kunde vara 10–20 procent på lång sikt, men att oavsett vilket, så är existensen av alternativ viktigare än att de faktiskt används. 

Men att vinstdrivande koncerner skulle växa fram förutspådde vi. Att branscher mognar och sedermera konsolideras lär man sig under första lektionen i företagsekonomi. Att det finns stora fördelar med koncernstrukturer i en verksamhet vars logik är att utveckla excellens i att göra samma sak gång på gång, är knappast eller någon överraskning. Inte heller att en verksamhet som kräver stora investeringar med långsiktigt perspektiv måste generera överskott och att det kapital som krävs för investeringar kostar pengar, antingen i form av räntor på lån eller som utdelningar till aktieägare. 

Samtidigt har skolan sedan omvälvningarna i slutet av 1980-talet steg för steg återreglerats.

Den hätska debatten kring vinster i skolan är svår att förstå. Friskolesektorn har en avkastning kring tre procent. Det är inte mycket att hänga i julgranen jämfört med de flesta branscher, utan dess attraktivitet för en investerare som inte drivs av enbart idealism, är att den är konjunkturokänslig och stabil snarare än att den ger hög avkastning. 

Har vi fått den pedagogiska förnyelsen och utvecklingen vi hoppades på? Ja, i viss mån. Det finns friskolor och aktörer med tydliga pedagogiska idéer och det finns ännu fler som varit innovativa i lokalutnyttjandet, skolans näst största kostnadspost. 

Men samtidigt har skolan sedan omvälvningarna i slutet av 1980-talet steg för steg återreglerats. Det pedagogiska friutrymmet har minskat. Och att de mest framgångsrika friskolorna är de som satsat på skolans mest beprövade framgångsrecept – struktur, ledarskap och lärarauktoritet – säger kanske också något om att de flesta önskar sig skolor med traditionell metodik snarare än innovationer.

 

Academedia är en av de friskolekoncerner som hamnat i centrum för debatten. Foto Jessica Gow/TT

Ska vi som designade valfrihetsreformerna vara självkritiska, så handlar det snarast om att skolans tillsyns- och utvärderingssystem inte var tillräckligt. Under lång tid handlade tillsynen av kommuner och friskolor snarare om juridik än pedagogik, mer om förekomsten av policies i pärmar än om undervisningens kvalitet.  

Men mest fel slog förhoppningen om att reformen skulle bana väg för en skoldebatt som handlade om vad som utmärker bra och dåliga skolor, snarare än ideologiska låsningar kring ägandeformer och huvudmannaskap. 

Argumenten som nu förs fram är besynnerliga, ologiska, motsägelsefulla och nästan som de är till för att skapa rubriker snarare än för att ligga till grund för faktiska förslag.

I själva verket har många länder inslag av offentlig finansiering av enskilda skolor i sina system. 

Som att friskolor inte behövs, samtidigt som deras popularitet och långa köer sägs vara det största problemet att lösa. Märkligt är också argumentet att friskolereformen är diskvalificerad för att den saknar exakta motsvarigheter i andra länder. Varför anförs detta inte emot allemansrätten eller föräldraförsäkringen – bara för att nämna två system med unik svensk utformning. 

I själva verket har många länder inslag av offentlig finansiering av enskilda skolor i sina system. Danmark har sina friskolor och lilleskolor. Storbritannien har Academy-modellen, som innebär att underpresterande offentliga skolor skiftas ut för att drivas på entreprenad av annan huvudman. I USA finns Charter Schools, som kan vara vinstdrivna eller stiftelsedrivna beroende på delstat och som i praktiken fungerar som valfrihetsalternativet för dem som inte har råd med avgiftsbelagda privatskolor. I Sydafrika, Indien och Pakistan finns modeller med offentliga stipendier eller där viss kvot av privatskoleplatser förbehålls avgiftsfria elever. 

Det som är unikt i den svenska modellen är inte att vi har offentligt finansierade fristående skolor. Det unika är dels att vi inte har ett reglerat tak för hur många platser eller tillstånd som friskolorna kan ha, utan låter elevernas och familjernas val avgöra det. Och dels att vi har ett gemensamt system inom vilket offentliga skolor och fristående skolor verkar på lika villkor istället för två eller fler parallella skolsystem med skilda villkor. 

Frihet att kunna välja sin bästa skola, oavsett bakgrund eller plånbok. En hel generation har nu vuxit upp med att detta som en självklar rättighet och har kanske svårt att ta hoten mot dess existens på allvar. Desto viktigare är det att påminna om att om att den dag du tar friheten för given, så tas den också väldigt lätt ifrån dig.

Omslagsfoto föreställande Internationella Engelska skolan i Gubbängen i södra Stockholm: Stefan Jerrevång / TT

Vill du ha fler fördjupande artiklar om aktuella frågor direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!