Samhälle Krönika
Faran med den breda och stabila mitten
Det ryms en betydande fara i att inte låta väljarnas val få genomslag i den förda politiken. Högerpolitiker måste ha självförtroende nog att inte gömma sig i en bred mitt tillsammans med socialdemokrater och gröna. Det skriver Kristdemokraternas Europaparlamentariker Alice Teodorescu Måwe.
Vad definierar ett ändringsförslag, som läggs inför en kommande votering i Europaparlamentet, som rimligt och rätt? Innehållet, givetvis. Eller snarare huruvida innehållet kan leda till att något som i grunden är bra blir bättre, eller, om man ska vara ärlig, att något som är dåligt i vart fall blir mindre dåligt. Jag har därför som ambition att så långt som möjligt utvärdera varje förslag eller ändring utifrån den faktiska skrivningen som ligger på bordet – det vill säga utifrån samma innehåll som väljarna skulle ha utgått ifrån om de saknat kännedom om intrikata maktförhållanden, kohandel och övrig kontext.
Konkret innebär det att förslag som ökar förutsättningarna för fred, demokrati och stabilitet i Europa, stärker tryggheten, friheten och rörligheten för europeiska medborgare, höjer europeiska företags konkurrenskraft och innovationsförmåga, och därigenom europeisk tillväxt och våra länders välstånd, och som tar sin utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen är bra förslag – oavsett vem eller vilka som hållit i pennan. Detta förhållningssätt kan tyckas självklart men är, till min förvåning, ganska ovanligt.
I Europaparlamentet finns som bekant ingen regering och inte heller någon opposition. Det enda som finns är kompromisser mellan de 720 folkvalda ledamöterna som i sin tur representerar ett potpurri av partier från EU:s 27 medlemsländer. Dessa folkvalda återfinns i åtta politiska grupper där EPP, Kristdemokraternas och Moderaternas grupp, är störst med 188 ledamöter. I S&D, där Socialdemokraterna sitter, samlas 136 av parlamentets ledamöter.
Gruppen till höger om EPP som heter ECR, i vilken SD ingår, samlar 78 ledamöter, medan gruppen till höger om dem, Patrioterna som saknar svensk representation, innehåller 84 ledamöter. Ultranationalisterna samlas i en grupp som heter ESN med 25 ledamöter, och därutöver finns en grupp bestående av 32 partilösa.
I den gröna gruppen återfinns 53 ledamöter och i Renew, där såväl Liberalerna som Centerpartiet ingår, finns 77 ledamöter. Ytterligare 46 finns i den renodlade vänstergruppen. Generellt kan man säga att ytterkanterna är mycket mer extrema än i den svenska riksdagen och att de förenas i såväl Putinvurm som antisemitism.
De politiska grupperna spelar en central roll i parlamentets arbete. Inför omröstningarna i kammaren behandlar grupperna de betänkanden som utarbetats av utskotten och det är primärt grupperna som lämnar in de ovannämnda ändringsförslagen. Gruppen antar som huvudregel en ståndpunkt som sedan blir vägledande för själva voteringen. Som enskild ledamot kan man avvika från linjen men det uppskattas inte.
Hur påverkas denna ordning av att mitten nu krymper, som ett resultat av att flankerna växer?
Traditionen i Europaparlamentet har varit att partigrupperna EPP och S&D funnit uppgörelser som tilltalat den breda mitten, vilket har betraktats som viktigt för stabiliteten och långsiktigheten. Tyngdpunkten har kanske varierat lite beroende på styrkeförhållandena mellan blocken, men i praktiken har riktningen varit förankrad i den mycket breda mitten.
Men hur påverkas denna ordning av att mitten nu krymper, som ett resultat av att flankerna växer? Kanske Tyskland kan tjäna som exempel: där finns nämligen en tradition av storkoalitioner, det vill säga mellan kristdemokrater i CDU och socialdemokrater i SPD. Kristdemokraten Angela Merkel styrde tillsammans med SPD i 12 av sina 16 år och många skulle hävda att hon var garanten för tysk stabilitet under de åren, medan andra skulle påtala att det var tack vare den tidigare förda politiken som ytterkanterna i Tyskland exploderat.
För, och detta är viktigt, det är i skuggan av ”stabiliteten” – i det vakuum som uppstår när makten centreras till mitten och åsiktsskillnaderna framstår som mikroskopiska – som missnöje och motstånd i regel uppstår. I Tyskland har det manifesterats i radikala AfD, i Frankrike i Rassemblement National (före detta Front National). Tendensen är snarlik över hela Europa och den påverkar såväl de nationella parlamenten som, i förlängningen, logiken i Europaparlamentet.
Genom att skapa ”stabilitet” i mitten öppnar man upp för instabilitet på flankerna, som förr eller senare kommer att hota stabiliteten i just mitten.
Och häri ligger paradoxen: ju mer traditionellt konservativa, kristdemokratiska och liberala partier (samma logik gäller omvänt för socialdemokratiska partier) anpassar sig för att vinna gehör i mitten, genom att acceptera sådant som egentligen strider mot vad som kan definieras som grundvärderingar, desto större är risken för att de kläms från andra hållet av partier som får utrymme att inta de positioner som ej längre företräds. Med andra ord, genom att skapa ”stabilitet” i mitten öppnar man upp för instabilitet på flankerna, som förr eller senare kommer att hota stabiliteten i just mitten.
Därför menar jag att ideologiska skillnader är bra, att det finns ett värde i att i kommunikationen – som alltid behöver grunda sig i de faktiska politiska vägvalen, som ytterst kommer till uttryck i voteringarna – tydliggör skiljelinjerna. Det är glädjande att högern är stark i Europaparlamentet men frågan är hur det blir tydligt för väljarna att så är fallet om majoriteten, visserligen förskjuten till höger, ändå befinner sig i en mitten som oftare inkluderar gröna och socialdemokrater än konservativa nästgårds?
Till viss del är det en fråga om självförtroende, om att våga lita på att väljarna vill ha högerpolitik om de röstar för högerpartier.
Som beslutsfattare lånar vi väljarnas förtroende. Det är genom att leverera på våra löften och genom att bedriva en politik som väljarna efterfrågar, som tar sin utgångspunkt i de faktiska samhällsproblemen, som vi gör det svårare för populistiska ytterkantspartier att växa och därigenom destabilisera systemet inifrån.
Till viss del är det en fråga om självförtroende, om att våga lita på att väljarna vill ha högerpolitik om de röstar för högerpartier. Till viss del handlar det om att göra upp med den logik, som kommer från vänster, som hävdar att vänstern har patent på det som är gott och ädelt. Till viss del om att inte låta självbilden styras av bilden som motståndaren har ett intresse av att projicera och färgsätta.
Vart leder detta oss i praktiken? Som av en händelse presenterade Europaportalen nyligen en mätning som visar på en ökad dragning mot mitten, trots anklagelserna från vänster om en högervridning, baserat på röstningsmönstret i parlamentet. Undersökningen gjorde gällande att min partigrupp EPP, liberala Renew, socialdemokratiska S&D och de gröna, i stor utsträckning både före och efter valet i fjol röstat på samma sätt samt att samröstningen ökat under den inledande fasen av mandatperioden.
Det är för tidigt att dra några slutsatser av siffrorna men jag tror, vilket jag förespråkat under alla mina år som opinionsskribent, att det är helt avgörande att de politiska partierna är tydligt förankrade i sina respektive värderingar, att det finns ett egenvärde i att för väljarna göra tydligt att det spelar roll vilket parti de röstar på och vilken politik som kommer att dominera det politiska samtalet. För om motsatsen gäller, om man som väljare kan vänta sig nästan samma politik oavsett vem man lägger sin röst på, varför då alls rösta?