Den rättsvidriga datalagringen är tillbaka
Riksdagen har valt att återinföra den generella datalagring som redan dömts ut som rättsvidrig av EU-domstolen. Det är ett anmärkningsvärt beslut, framför allt med tanke på att lagstiftningen inte ens har visats vara särskilt viktig för brottsbekämpning.
Sannolikt är det svårt att hitta något mindre kontroversiellt än att personer som inte är misstänkta för brott inte ska behöva utsättas för polisiära tvångsmedel. Det skulle i så fall vara att den som underkastat sig en domstol också måste följa dess utslag.
Trots detta beslutade riksdagen veckan före midsommar att tvinga tele- och internetoperatörer att återuppta den datalagring som EU-domstolen 2014 underkänt som stridande mot grundläggande mänskliga rättigheter. Beslutet föregicks inte av någon särskilt märkbar debatt, vare sig i riksdagen eller i media. Förklaringen till detta kan sannolikt sökas i att partierna nu i stort sett var överens. Utan partipolitisk konflikt ingen mening med debatt. Resultatet skulle ju bli detsamma.
Annat var det 2012 då systemet med lagring av data över alla svenskars internetanvändning, mobiltelefonsamtal och -positioner först infördes. Då var debatten omfattande och tre partier använde sig till och med av den sällan använda konstitutionella säkerhetsventilen med minoritetsbordläggning för att skjuta upp beslutet ett år. För sju år sedan var också huvudargumentet för datalagringen att EU-direktivet tvingade oss att införa detta även om vi inte ville.
I dag anför politiker, såväl från regeringssidan som från oppositionen, att det är nödvändigt med datalagring för att polisen ska kunna lösa brott. Inte att EU-tvingar oss – för det gör inte EU. I stället har EU undanröjt direktivet. Dessutom är det knappast någon som på allvar tror att den nya svenska datalagringslagen kommer att godkännas av EU-domstolen.
Det hade varit logiskt om det varit tvärtom. När det första beslutet om datalagring togs var det teoretiskt möjligt att hävda att systemet skulle kunna vara betydelsefullt för möjligheterna att bekämpa brott, liksom att kostnads- och integritetsinvändningarna var överdrivna. Åsikt stod mot åsikt. I dag är det inte längre möjligt att hävda att vi inte vet.
Misslyckanden kan skyllas på att ”rätt verktyg” saknas. Då spelar det mindre roll om de verktyg man saknar hade fungerat eller ej.
Vad som har hänt sedan lagen först infördes är att frågan utretts grundligt såväl av Sverige och av andra EU-länder som av EU-kommissionen. Vi vet därför att generell datalagring inte har någon avgörande betydelse för möjligheten att klara upp brott. Hade den varit det hade det inte varit svårt att ge exempel på detta i någon av de båda utredningarna (SOU 2015:31 och SOU 2017:75). Det görs inte. Som exempel på den generella datalagringens förmenta framgång ges i stället att en icke-misstänkt kunnat avföras från en utredning om narkotikasmuggling samt ett antal fall som rör perioden när ingen generell datalagring krävdes (se SOU 2015:31, s. 277). Amerikanska NSA lade också i år ner sitt datalagringsprogram eftersom det inte befanns kostnadseffektivt.
Vi vet också att den svenska datalagringen inte har begränsats till sådant det motiverades med: ”De grövsta brotten, grov organiserad brottslighet och terrorism”. I stället kom de flesta begäranden att handla om taxeringsfrågor (hos Tele2) eller om fildelning (hos Bahnhof). Mängden kom också att vida överskrida vad som hade varit fallet om tvångsmedlet hade använts som avsett. I samband med Tele2-målet framkom att det varje månad bara till denna operatör inkom ett tusental begäranden om datalagringsuppgifter – en volym som i sig visar att det inte handlar om terrorism eller mord. Så vanliga är dessbättre inte dessa brott.
Hur kommer det sig då att riksdagen har röstat för generell datalagring, trots att systemet uppenbart både är rättsvidrigt och icke-fungerande? I årets (mycket begränsade) debatt hänvisas till att Polismyndigheten vill ha detta. Möjligen kan vi där finna förklaringen. Polismyndigheten har stora problem, både med att rekrytera och behålla personal och att med lösa sin huvuduppgift. Trots eskalerande brottslighet läggs brottsutredningar rutinmässigt ner utan åtgärd. Att ropa på nya tvångsmedel kan då ge en respit från krav på andra förändringar. Misslyckanden kan skyllas på att ”rätt verktyg” saknas. Då spelar det mindre roll om de verktyg man saknar hade fungerat eller ej.
Politiker får å sin sida en möjlighet att undkomma ansvar genom att säga att de bara gav myndigheten vad den ville ha. Men det är knappast hedervärt agerande.
EU-domstolens utslag borde ha varit slutpunkten. Få torde förvänta sig att politiker när domstol underkänner deras lagstiftning ska försöka på nytt med samma sak. Gillar man inte EU-domstolens domar får man gilla läget, eller gå ur EU.