De danska skallarna är det minsta problemet för Centerpartiet

Valberedningens förslag till ny partiordförande i Centerpartiet Muharrem Demirok har haft det stökigt de senaste veckorna. Två misshandelsdomar flöt upp till ytan och diskussionen har sedan dess handlat om huruvida det är sannolikt att en misshandelsdömd person verkligen är dömd för samtliga sina våldshandlingar. 

Vart Demirok eventuellt skulle vilja föra partiet har däremot fallit i skymundan. Frågan är om den ens tidigare var särskilt framträdande. Den som försöker få en idé om det genom att lyssna på utfrågningar och intervjuer bli inte nödvändigtvis klokare. Det finns något vagt uttalande om friskolor, men i övrigt är det oklart. 

Varken Demirok eller hans motkandidater har egentligen gjort något avtryck vad gäller framtida inriktning för partiet. En fråga man annars kunde inbilla sig skulle vara central i valet av en ny partiledare. Inte minst i den situation som Centerpartiet befinner sig.

Det är antagligen också förklaringen till att processen kommit att domineras av spekulationer kring Daniel Bäckströms bristande entusiasm över att traska i Pridetåg, Elisabeth Thand Ringqvists bakgrund i näringslivet och Demiroks äventyr i studentlivet och tingsrätten i Linköping. Allt värt sin särskilda uppmärksamhet, men kanske inte av dignitet av den stora frågan om partiets framtid.

Det hela är märkligt mot bakgrund av var Centerpartiet befinner sig. Tanken på mer radikal förändring borde inte vara utesluten. Oaktat om man finner den önskvärd eller inte. Men ingen av kandidaterna har vare sig velat eller kunnat avisera en sådan. Det hela minner om en klassisk propagandaaffisch från den kinesiska kulturrevolutionen: ”Samtal om den utmärkta situationen”.

Den avgående partiledarens ställning verkar göra problemen svåra att lyfta fram.

 En ny Centerledare har att ta över efter en internt extremt stark företrädare, som efterlämnar en rad stora problem för partiet. Mer objektivt har partiet entydiga problem, men partiledarens ställning verkar göra dem svåra att lyfta fram. 

Det ger speciella förutsättningar för en efterträdare.

Annie Lööf är onekligen en skicklig politiker som betytt oerhört mycket för sitt parti. Samtidigt har Centern idag sämre opinionssiffror än man hade före det stora lyftet under våren 2017, i samband med att Anna Kinberg Batra öppnat upp för parlamentariskt samröre med Sverigedemokraterna i januari 2017. I det kortare perspektivet har Centerpartiet tappat cirka 3,5 procent sedan den så kallade Januariöverenskommelsen bröt samman sommaren 2021, då centerledningen beslutade sig för att inte gå Vänsterpartiet till mötes för att undvika att Stefan Löfven fälldes av riksdagen. 

I en intervju i SVT:s ”Min sanning” säger Annie Lööf att det var ett misstag att inte släppa frågan om friare hyressättning för att rädda Januariavtalet. Det hade varit en rimlig reträtt för att vinna andra segrar. 

Lööfs uttalande har beskrivits som ett ovanligt erkännande från en ledande politiker om ett begånget misstag. Jag skulle nog tolka det som en tydlig signal om vart den avgående partiledare vill att efterträdaren går. Lööf uppfattar sammanhållningen av ett rödgrönt regeringsalternativ som en viktigare fråga än enskilda vinster – dels för att få långsiktigt större sakpolitiskt genomslag, men rimligen också för att det handlar om Centerpartiets parlamentariska relevans. Är dörren till SD stängd så finns det bara en väg att gå. Annie Lööfs linje har länge varit att så inte är fallet, men Min sanning är i detta just en sanning. 

Det är också i linje med Lööfs besked i valrörelsen att centern kunde tänka sig att sitta i en av Magdalena Andersson och Socialdemokraterna ledd regering. 

Marschen mot att bli ett samarbetsparti till Socialdemokraterna anträddes redan 2019 och det Lööf signalerar är dess naturliga politiska konsekvens. Centerpartiets väljare och parlamentariska strategi ligger till vänster, partiet måste därför anpassa sig och gå till vänster.

***

Svensk politik har under snart femton år dominerats av frågan om hur olika partier ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna har under betydande våndor landat i att det inte går att bortse från att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och att beröringsskräcken bara innebär en sorts evigt socialdemokratiskt maktinnehav. Centerpartiet har som bekant valt en annan väg och gjort detta parlamentariska vägval till central partiideologi.

Demiroks utgångsläge är alltså ett parti som är opinionsmässigt sargat, men med en avgående partiledare som är extremt stark och som inte gör en hemlighet (om man läser mellan raderna) av vilken riktning hon vill att partiet ska gå. 

Kostnaden för en omläggning av den parlamentariska strategin har ökat ytterligare.

Kostnaden för en omläggning av den parlamentariska strategin och en öppning till någon form av samröre med Sverigedemokraterna får därmed sägas ha ökat ytterligare. I korten ligger att Demirok blir en fortsättning av Lööf, men längre vänsterut. Möjligen kommer den nya partiledaren att sprattla på vägen dit. Men det är svårt att se några alternativ som inte stannar vid retorik.

Centerpartiet har i retoriken försökt beskriva sig själva som den breda mitt som borde vara basen för svensk politik och där alla partier förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kan göra upp. Det borde vara ett resonemang som har betydande klangbotten hos breda lager av pragmatiskt lagda väljare, som vill se problem lösta och som ogillar hög konfliktnivå.

Bekymret är att denna ”mitt” inte består av ett gemensamt politiskt program, utan hela tiden definierats negativt i relation till Sverigedemokraterna. Man kan ge Centerpartiet rätt i att det borde finnas mycket som också socialdemokrater och moderater skulle vara överens om. Men de långsiktiga förutsättningarna för denna breda mitt har egentligen aldrig funnits. 

Socialdemokraterna och Moderaterna står för långt ifrån varandra politiskt, samtidigt som SD-frågan har definierat Socialdemokraternas parlamentariska strategi. Av naturliga skäl. Genom att bortdefiniera en dryg sjättedel av mandaten i riksdagen som oberörbara har S relativa styrka ökat markant. Problemen är att denna ”negativa” strategi byggt på vad partierna varit emot och inte på någon form av politiskt projekt. 

Försöken att omsätta den breda mittens politik i parlamentarisk praktik har också misslyckats. Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariöverenskommelsen 2019 siktade båda på att etablera långsiktigt stabila parlamentariska samarbeten. Båda föll snabbt sönder. Huvudsakligen för att de byggde på ett parlamentariskt önsketänkande.

Tidöavtalet är ingalunda parlamentariskt oproblematiskt, men det är slutet av en majoritet i riksdagen som har en hyggligt gemensam uppfattning om färdriktningen. Kontrasten mot Januariavtalet är uppenbar. 

Regeringen Kristersson har haft sin beskärda del av problem och medial uppförsbacke – men i parlamentet taktar man på. När statsbudgeten gick igenom i december var det på notisnivå. Kontrasterna mot 2014, 2018 eller 2022 kunde inte ha varit större. Regeringen har sina kriser, men den befinner sig inte i regeringskris. 

Om den allt annat definierande frågan för Centerpartiet förblir dess relation till Sverigedemokraterna så kommer partiets framtid ligga tillsammans med Socialdemokraterna. Åtminstone under överskådlig tid och under nuvarande grundläggande parlamentariska förutsättningar. Det är av allt att döma också den framtid som Annie Lööf ser för partiet. 

Centerpartiet är en nödvändig del av det socialdemokratiska regeringsunderlaget.

Den socialdemokratiska sidan är naturligtvis välkomnande. Centerpartiet är en nödvändig del av det socialdemokratiska regeringsunderlaget. Det är slående att det socialdemokratiska partiet och dess svans nogsamt undvikit att kommentera Muharrem Demiroks misshandelsdomar. Vilket ska ses mot bakgrund av åratal av kampanj mot Ebba Busch förtalsbrott och ett svårt uppjagat tonläge kring PM Nilssons ålfiske. 

Det har talats om att nästa Centerledare kan bli bryggan mellan det gamla och något nytt. Och att de omläggningar som ligger framför partiet kommer mala ner personen, på samma sätt som blev fallet för Anna Kinberg Batra och Nyamko Sabuni – som båda tog stora kostnader för beslut som efterträdaren sedan har kunnat njuta frukterna av. 

Det stämmer nog om man antar att Demirok skulle revidera Centerpartiets relation till Sverigedemokraterna, men frågan är om det stämmer om partiet går åt andra hållet och fortsätter att närma sig Socialdemokraterna. Om Demirok går dit Lööf önskar. 

Då kommer hans framtid inte att avgöras av interna och externa konvulsioner motsvarande dem som drabbade Kinberg Batra och Sabuni, utan av om hur strategin levererar. Det är däremot svårt att riktigt se.

Hur ser utrymmet ut för ett parti som definieras av sin parlamentariska aversion mot Sverigedemokraterna och som i retoriken beskriver sig som liberalt och borgerligt, men som politiskt driver vänsterut? 

Det känns inte som en självklar väljardemografi att försöka nå. I synnerhet inte om implementeringen av Tidöavtalet fortsätter att bidra till en normalisering av Sverigedemokraterna.

Muharrem Demirok kommer att tvingas välja. Höger eller vänster. Den breda mitten är inte längre smal. Den är obefintlig.