I dag är det skönt att slippa heja på den kvinnliga kandidaten
I natt stod det klart att Frankrikes presidentval kommer att stå mellan främlingsfientliga Marine Le Pen och vänsterliberale Emmanuel Macron. Den senare har stora brister. Ändå är det i dag extra skönt att inte vara identitetspolitisk feminist. Att inte behöva stödja den kvinnliga kandidaten av princip är i det franska fallet en lättnad.
Under Hillary Clintons presidentkampanj fick man ibland känslan av att hon snarare stod och viftade med en kölapp, som en frustrerad kund vid charkdisken, än ledde en valkampanj. Det är min tur nu, jag förtjänar faktiskt att komma härnäst.
Skillnaden är förstås att den internationella kändiseliten normalt inte står enad bakom den genomsnittliga frustrerade charkdiskkunden och bestämt instämmer i att det minsann är hennes tur nu.
På många av dem lät det som att huvudorsaken att rösta på Clinton var faktum att hon är kvinna. ”I’m with her” var ett av de mest välanvända slagorden bland hennes politiska fans, ett slagord vars enda innebörd är att man stödjer personen med ett kvinnligt pronomen. Det var svårt att inte få intrycket att politiken var sekundär.
I går stod det klart att Frankrikes nästa president endera blir Marine Le Pen eller Emmanuel Macron. Alltså får fransmännen den föga lockande möjligheten att välja mellan en Putinvänlig nationalist eller en ultramittenkandidat vars position är svår att faktiskt fastställa.
Marine Le Pen är en 2000-talsnationalist. Hon ogillar etablissemanget och muslimerna, är övertygad om att globaliseringen är ond och tycker det är orättvist att fransmän ska behvöva konkurrera om jobb och bostäder i Frankrike på lika villkor som andra. Frihandel är hemsk och invandring en ”ockupation”.
Emmanuel Macron är visserligen inte jättemycket att hänga i julgranen. Han är lite som bakverket med samma namn: fluffig, pastellfärgad och kan visa sig ha i princip vilken smak som helst.
Han var tidigare socialistisk minister, men har plötsligt blivit europeiska mittenliberalers hopp trots att det är rätt svårt att fastställa vad exakt det är han vill. Öppenhetsbudskap i all ära, men i ett förmodat försök att varken tappa väljare långt högerut eller långt vänsterut är han otydlig i sakfrågor.
Samtidigt råder det ingen tvekan om att han är att föredra framför Le Pen. Därför är det i dag väldigt skönt att inte vara identitetspolitisk feminist.
Nu måste ju nämligen de som tyckte det var så viktigt att USA fick sin första kvinnliga president, vara lika entusiastiska över Frankrikes möjlighet att uppleva detsamma. Tänk på det vackra ljudet av ett glastak som kollapsar över Paris. Visst, det är ju mindre kul att det påstådda glastaket, om det krossas, krossas av en främlingsfientlig nationalist. Men det måste ju ändå vara sekundärt – huvudsaken är att vara ”with her”.
Däremot kan vi andra, om än utan någon större entusiasm, hålla tummarna för att den fluffiga mittenkandidaten vinner över den främlingsfientliga nationalisten. Trots att han råkar vara man.
I dag är en extra bra dag att inte bry sig om kandidatens kön.