Samhälle Krönika
C och L måste sluta älta regeringsfrågan
Det oproportionerliga fokuset på regeringsfrågan skadar det politiska samtalet. Särskilt de mindre partierna på den borgerliga sidan måste hitta sätt att tala med väljarna utan att mentalt låsa sig vid regeringsfrågan. Varför inte lära av Gudrun Schyman och Alf Svensson i valrörelsen 1998, skriver Amanda Broberg.
Det finns goda förebilder för den som vill ta väljarna på allvar i ett politiskt landskap som allt mer präglas av taktiserande. Men trots förutsättningarna befinner sig majoriteten av de små riksdagspartierna i någon form av kris.
Jag har svårt att räkna upp ett enda sakpolitiskt förslag Liberalerna har lagt fram den senaste tiden. Däremot vet jag, som alla andra, det mesta om partiets inre liv. Likaså vet jag efter Torbjörn Nilsson och Maggie Strömbergs artikel allt om Centerpartiets interna skiljelinjer i regeringsfrågan. Men vad tycker de egentligen om kärnkraften nuförtiden? Och hur förhåller C sig till kraven på skärpta straff och utökade befogenheter för polisen att visitera personer?
Sakfrågorna är förstås inte allt. Men den särställning som regeringsfrågan fått på sistone överskuggar i dagsläget det mesta av det politiska innehållet, och de som har gått djupast i fällan är utan tvekan de mindre riksdagspartierna på den borgerliga sidan.
Att SD tillåtits bli solen och centrumet i svensk politik kan framförallt övriga partier hållas skyldiga för.
Det handlar såklart om Sverigedemokraterna. Att SD har tillåtits bli solen och centrumet i svensk politik kan framförallt övriga partierna hållas skyldiga för. Rätt ofta hänvisas också till ”det nya parlamentariska läget” och det görs gällande att det är upplösta block, svaga minoritetsregeringar och allt mer rörliga väljare som har försvårat partiernas situation. Så nytt är dock inte det politiska läget. Den socialdemokratiska hegemonin har varit ett minne blott i decennier, och att partier behöver söka stöd över blockgränserna är inget 2010-talspåfund.
En jobbig men sannolik delförklaring är att flera av partierna helt enkelt blivit sämre. Det räcker med att gå drygt tjugo år tillbaka i tiden för att se en annorlunda och bättre väg för de mindre partierna.
Läs också:
Ibland sägs det att Göran Persson vann valet 1998 med sin replik om det svenska klassamhället i slutdebatten mot Carl Bildt. I själva verket gjorde Socialdemokraterna ett katastrofval och backade över åtta procentenheter. De satt ändå kvar vid makten, men behövde nu stöd av två partier i stället för bara ett.
I dag är Perssons ”Berätta inte för mig om det svenska klassamhället” det vi minns från valrörelsen 1998. Men när det begav sig var det två andra partier som utmärkte sig i valrörelsen och valresultatet: Vänsterpartiet med Gudrun Schyman och Kristdemokraterna med Alf Svensson. 11,99 respektive 11,77 procent av rösterna kammade de två partierna hem på valdagen. Ser man slutdebatten är det lätt att förstå. Alf Svensson, partiledare sedan över två decennier talar varmt om sin fru Sonja och huset i Gränna ”där svärföräldrarna bor på första våningen”. Schyman talar starkt i inledningen om ”vi våldtäktsoffer”, en mening som känns närmast omöjlig i jämställdhetsdebatten idag, trots det stora fokuset på frågan om sexualbrott.
Det fanns ett gemensamt stråk i Schymans och Svenssons anspråk, deras sätt att tala direkt till väljarna.
Vänsterpartiet och Kristdemokraterna var då som nu partier med radikalt olika ideologiska utgångspunkter. Men det fanns ett gemensamt stråk i Schymans och Svenssons stil – deras sätt att tala direkt till väljarna bortom plånboksfrågor och regeringsfrågan.
Kontrasten till hur de mindre partierna talar till sina väljare i dag är smärtsamt tydlig. Annie Lööf har gjort det till, åtminstone halva, Centerpartiets existensberättigande att de inte samarbetar med Sverigedemokraterna. Och merparten av Nyamko Sabunis tid som partiledare har överskuggats av väntan på hennes besked i regeringsfrågan – ett besked som när det väl kom gjort partiet mer splittrat än någonsin. Att Jimmie Åkesson går ut med en kravlista till Ulf Kristersson ett och ett halvt år före valet är också ett tecken på detta. Men förutsättningarna för att bilda regering kan inte vara viktigare än sakpolitik och väljarnas omdömen.
I boken 134 dagar: om regeringsbildningen efter valet 2018 (2020) lyfter ett antal statsvetare fram mediernas fixering vid regeringsfrågan som bidragande till detta. Men de pekar också på hur det svenska fokuset sticker ut om man tittar på andra jämförbara länder som också har proportionella valsystem. Ta bara Nederländerna där det nyligen var val men där inget i regeringsfrågan gjordes upp i förväg.
Premiärministern, högerliberalen Mark Rutte, var tydlig med att han kunde prata med alla, men först skulle väljarna få säga sitt. Rutte vann sedan sitt fjärde val och sitter kvar som premiärminister. Även om, som en vän påpekade i en parafras av Gary Linekers fotbollscitat, ”nederländsk politik är att det är val var fjärde år, väljarna röstar och sen vinner Mark Rutte”, så finns det nog en del att lära av det nederländska förhållningssättet.
Allt detta bidrar till partiernas kris och det politiska samtalets allmänna försämring.
Visst har förutsättningarna för att bilda regering förändrats sedan 1998. Men framför allt är förhållningssättet till regeringsfrågan annorlunda, på ett sätt som skapar mentala låsningar i politiken. Föreställningen om att man ”i god tid” innan valet ska lämna besked i regeringsfrågan, normaliseringen av gemensamma valmanifest och avtal som väljarna ska ta ställning till, mediernas totala fixering vid regeringsbildning – allt detta bidrar till partiernas kris och det politiska samtalets allmänna försämring.
Det är uppenbart att det oproportionerliga fokuset på regeringsfrågan blivit skadligt, i synnerhet för de mindre partierna. På sikt riskerar den normen också att göra partiernas politik alltmer underordnad och väljarna mer alienerade. Och vill man ha en bild av vad detta leder till i sin mest extrema form så finns det rakt framför oss i form av Liberalernas golgatavandring.