Det är för mycket känsloargument och för lite forskningsbaserade argument i debatten om konfessionella friskolor i Sverige. Det menar Jonas Qvarsebo, lektor i utbildningsvetenskap vid Malmö Universitet och Fredrik Wenell lektor i systematisk teologi vid Örebro Teologiska Högskola, som skrivit rapporten Konfessionella friskolor – samhällsproblem eller mänsklig rättighet?
I syfte att ”belysa orättvisorna” med friskolesystemet har SVT skapat en hemsida där man kan göra massansökningar till friskolor, och på köpet ge dem en dos extra byråkrati. Det är ingen överraskning, med tanke på hur SVT:s rapportering om friskolor har sett ut hittills.
50 ÅR SEDAN 1968. De idéer som slog rot under 60-talet präglar än i dag svensk skola och svenska universitet. Ett motstånd mot auktoriteter – även positiva auktoriteter som en kompetent lärare – och mot intellektualism finns kvar i utbildningssystemet. Det är ett arv vi måste göra upp med, skriver Inger Enkvist.
Sverige har hundratals utanförskapsområden, omfattande problem i skolsystemet, en polisiär oförmåga att lösa mängdbrott och bidragssystem som försörjer radikala islamistgrupper. Men att åtgärda allt detta är betydligt svårare än att angripa några dussin konfessionella skolor. Så politikerna väljer att angripa några dussin konfessionella skolor.
Det blir allt vanligare att elever attackerar lärare. Utvecklingen är obehaglig, men kan inte komma som en överraskning för den som följt utvecklingen i skolan. Den pedagogiska strategi som har fråntagit lärarna all auktoritet har också gjort dem till lovligt byte för elever som vill hävda sig.
LÅGSTADIELÄRARE OCH LIBERTARIAN. I Sverige har vi urholkat lärarkårens status och skjutit bildningen och kunskapen i sank. Föräldrar överlåter uppfostringsansvaret på skolan, men vill ändå inte lyssna på lärarna. Rickard Dahlin är lågstadielärare och libertarian och har många kritiska synpunkter på den svenska skolan. Engagemanget för eleverna går dock inte att ta miste på.
Den svenska skolan misslyckas på nästan alla fronter. Men på ett område visar Sverige sig ligga på topp: elevernas värderingar, demokratikunskaper och samhällsengagemang. Problemet är bara att skolan inte ska vara en uppfostringsanstalt. Den borde sköta sin uppgift och lära folk att skriva och räkna i stället.
Varje skolbarn måste vara ett mål i sig själv, inte ett redskap för att hantera politiska misslyckanden. När regeringen vill inskränka det fria skolvalet som en desperat integrationspolitisk åtgärd speglar det en människosyn där medborgarna existerar för staten och inte tvärtom.
För att bli en del av det svenska samhället, för att kunna få ett bra arbete och fungera i samklang med sina medmänniskor, är kunskap i svenska språket en förutsättning. För att kunna tala, läsa och skriva bra svenska krävs förtrogenhet med ungefär tolv tusen svenska ord. Dessa lär man sig bäst genom att under ständig repetition lära sig ett hundratal nya glosor i veckan.
Lärarförbundets storsatsning på ”Årets skolkommun” får varje år stor uppmärksamhet, men vad medierna missar är att fackförbundet snarare mäter sina egna hjärtefrågor än hur bra skolorna faktiskt är. Kommuner där eleverna får bra resultat på nationella proven, får dåligt betyg för att andelen utbildade lärare är låg. ”Årets skolkommun” är snarare en belöning till kommuner som följer Lärarförbundets önskemål än en bedömning av skolans kvalitet.
I den mångkulturella och fattiga stadsdelen Brent i nordvästra London finns sedan ett par åt tillbaka en av Storbritanniens striktaste skolor – Michaela Community School. Glöm allt vad elevinflytande och modern pedagogik är. På Michaela är det stenhård disciplin, traditionell katederundervisning och lärarauktoritet som gäller.
Är man otidsenlig som lärare om man fokuserar mer på traditionella kunskaper än på efemära företeelser i samtiden? Eller är tvärtom framtidens utmaningar, som en ökande segregation, endast möjliga att möta med en skola som inte relativiserar kunskap?