Corren utvärderar balansen i sin rapportering: ”Det är en enkel metod”

Charlotta Friborg är publisher på Corren. Hon tycker det är viktigt att jobba med så många olika perspektiv som möjligt när de belyser en fråga över tid och säger att grunden för Corren är att klimatet är sådant att man vågar vara kritisk mot varandra.

– Vi har en trygg miljö på Correns redaktion där det inte är farligt att internt kritisera något som vi har publicerat. Vi har dagligen korta utvärderingsmöten där vi tittar på vilka perspektiv vi har på frågor vi skriver om och sedan har vi veckomöten där vi också diskuterar vilka perspektiv vi har missat.

Har ni någon metod för att säkra att er bevakning är allsidig och balanserad i olika frågor över tid?

– Vi har utarbetade rutiner och metoder för hur vi utvärderar det som vi publicerar och det är viktigt att ha det för det innebär att det verkligen görs, vi måste kvalitetssäkra oss själva. Inför större granskande publiceringar går vi igenom artiklarna ordentligt och använder bland annat line-by-line, vilket innebär att vi kontrollerar innehållet i detalj: Har vi täckning för det vi skriver i den här meningen? Har vi kortat just detta citat på ett schysst sätt? Och så vidare. Vi är makthavare själva och har ingen monopolställning. Att spegla en fråga från olika perspektiv är journalistikens fundament, så det är ju rimligen vad man vill som journalist, att söka det andra perspektivet.

Går ni tillbaka och metodiskt tittar på vad och hur ni har rapporterat?

– Ja, det gör vi. Vi har bland reportrarna en direktgrupp som jobbar med den dagliga rapporteringen och en agendagrupp som jobbar med längre och större publiceringar. Agendagruppen har mer tid för detta och sitter en halvtimme varje dag och utvärderar sina publiceringar. Direktgruppen har korta avstämningar dagligen om vad som publiceras och går också tillbaka och tittar på hur rapporteringen sett ut över tid i speciella frågor. Metodiken är enkel. Vi går tillbaka och tittar på vad vi har skrivit, vi kan till exempel ta 20 tidningar och markera med positivt eller negativt på varje artikel utifrån hur de speglar en fråga. Det är en enkel metod, inget fancy i sig.

Kan du ge något exempel?

– Vi har till exempel tittat på hur vi har speglat en förort här i Linköping och kom fram till att det under en period bara hade varit ”Blåljus-rapportering”, det vill säga bara om polisens och räddningstjänstens insatser i stadsdelen. Då gäller det att man balanserar upp bilden, medier speglar inte bara verkligheten utan formar den också.

Charlotta Friborg ger fler exempel på hur man arbetar med att få in fler perspektiv i sina reportageserier. Bland annat har Corren belyst både gängkriminaliteten och tiggeriet i Linköpingsregionen.

– Man börjar i en ände och allt eftersom bygger vi in fler perspektiv i frågan. När vi skrev om gängkriminaliteten märkte vi att vi bara hade polis- och myndighetsperspektivet för där har vi bra kontakter. Därför bestämde vi oss för att söka upp gängledarna för att de skulle få ge sitt perspektiv. Likadant när vi skrev om upplopp i Linköping, då sökte vi upp ungdomarna som hade gjort det för att få deras syn. Innan vi publicerade hade vi dock en intern diskussion: ska vi verkligen låta dem som har begått brott på det här sättet få komma till tals?

Charlotta Friborg menar dock att det inte alltid är självklart att ge flera perspektiv på en fråga. Hon tar klimatfrågan som ett exempel där hon menar att forskningen är relativt entydig och att det därför inte är rimligt att varje gång återge klimatförnekarperspektivet när man skildrar frågan över tid.

Hon lyfter också fram ett dilemma i att vara allsidig generellt när det kommer till balansen mellan politik och näringsliv.

– Det finns en risk att slentrianmässigt gå på politiken och myndigheterna när man speglar en fråga därför de på grund av bland annat offentlighetsprincipen är mer tillgängliga. Företagen känner sig inte förpliktigade att ställa upp på samma sätt, det är ett dilemma att företag inte gör sig tillgängliga. Här i Östergötland har vi ett par företagare som är ute och debatterar mycket och de ställer också upp på intervjuer, det är bra, säger hon.

Charlotta Friborg understryker att ha metoder för att utvärdera sig själv är inget mål i sig, det avgörande är att man vågar ha en metod som säger något och att man gör något av resultatet:

– Helt centralt är att det finns utrymme att vara självkritisk. Man kan räkna hit och dit och titta på vad vi har gjort men om vi inte kan hitta förbättringspotential är det inte mycket värt. Det syns inte utåt men det är ofta som reportrarna är väldigt kritiska mot sig själva och då är det viktigt att man har en trygghet att kunna vara det, säger hon.