Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Staden Essä

Stadens torg och marknadsplatser lade grunden för marknadsekonomin, demokratin och det liberala tänkandet. Catarina Kärkkäinen reflekterar över städernas roll i mänsklighetens historia och deras roll som förlösare av mänsklig uppfinningsrikedom.

Stadens livsluft är ekonomisk, kulturell och social frihet. Under 2024 kommer Timbro därför att ha staden som tema. Vi ska undersöka alla aspekter, ställa alla frågor och ge spännande svar. Häng med!

Staden förändrade världen. När människor för första gången slöt sig samman i större utsträckning, i Jeriko på nuvarande Västbanken, i Çatal Hüyük i nuvarande Turkiet och i Mesopotamiens städer mellan Eufrat och Tigris, förändrades deras tillvaro för alltid. De blev mindre väderberoende och bättre skyddade från olika sorters hot, och kunde för första gången ägna sig åt annat än att bara införskaffa mat och grundläggande förnödenheter. När människan inte längre behövde leva hand ur mun fick hon mer tid för att tänka och planera. 

Livet i staden gav nya möjligheter till följd av det som nationalekonomer senare skulle rubricera som arbetsdelning, specialisering och byteshandel. Fler kunde börja ägna sig åt krukmakeri, hantverk och tillverkning av verktyg. I Mesopotamiens städer som Ur, Uruk, och Nippur började man några tusen år senare bygga större och anlägga vägar och kanaler. Babylon växte till en rik miljonstad till vilken resande kom för att göra affärer. Småningom uppfanns i Mesopotamien det första kända skriftspråket – framför allt för att kunna föra bok inom handel och jordbruk. Assyriologen Gojko Barjamovic skriver om 4 000 år gamla texter från Assyrien som beskriver entreprenörer och bekräftar förekomsten av väl utvecklade finansiella institutioner, specialiserade agenter inom handel och juridiska regelverk för handelsnätverk, vilket Nima Sanandaji återger i The Birthplace of Capitalism (2018).

Staden förändrade människan och skapade medborgaren. Det är med staden som offentligheten uppstår. Själva sinnebilden av politiken – den atenska demokratin – utspelade sig på agororna, torgen, i staden. Begreppet politik kommer av samma skäl från det grekiska ordet πόλις eller pólis, vilket var stadsstater i antikens Grekland. Det är en lockande historia för dem som i dag vill betona det ”offentliga rummet” och dess ”demokratiska funktion” för att motivera mer interventionistisk stadsplanering och mindre utrymme för handel och affärer.

Torget som marknadsplats har funnits lika länge som det har funnits städer.

Arkitekten och konsthistorikern Paul Zucker skriver i Town and Square: From the Agora to the Village Green (1959) att det var först med demokratin och medborgarskapet som torget som planerad och designerad mötesplats behövdes. Han har förvisso rätt i att stadsplanerarna i de tidiga indiska, egyptiska och mesopotamiska städerna inte besvärade sig med att bygga torg som syftade till att vara publika mötesplatser. Men det fanns naturligtvis både möjligheter och behov av att mötas i dessa städer ändå – till exempel för att handla. Torget som marknadsplats har funnits lika länge som det har funnits städer, och stadens många möten och utbyten är nära förknippade med marknaden. 

Horace Engdahl skriver i sin nya bok Spårvagnsresor med Mr Hume (2023) om sambandet mellan ekonomi och kultur. Milano, Florens och Venedig fick under 1400-talet en dominerande ställning tack vare sin utvecklade ekonomi och sitt kulturliv. Hertigdömet Burgund blev något senare trendsättare genom sina rika städer. Antwerpen spelade rollen av ”laboratorium för den nya konsumtionskulturen” till följd av portugisernas handelsvägarna till Västafrika, Sydostasien och Kina och de italienska bankirernas utveckling av kreditsystemen. ”Under en kort storhetstid var Antwerpen en multikulturell mötesplats, där lyxen banade väg för religionsfrihet. Det är den moderna erfarenheten: de bästa marknadsplatserna för lyxvaror är samtidigt de bästa marknadsplatserna för idéer.”

***

Faktum är att staden hör samman med liberalismen. Staden är högst närvarande i den liberala idéhistorien, och levandegör i sin tur liberala principer som frivilligt samarbete, utbyte och konkurrens. Det är svårt att föreställa sig 1700-talets upplysningstänkare som David Hume, Adam Smith och Adam Ferguson utan den sociala och intellektuella miljö som de skotska universitetsstäderna Edinburgh och Glasgow utgjorde.

En påminnelse om kraften i den skotska upplysningen. Foto: Shutterstock

Skottland var vid sekelskiftet med sin knappa miljon invånare, jämfört med Englands 6 miljoner och Frankrikes 25 miljoner, sitt agrara samhälle och sitt betydligt mindre välstånd, inte direkt det ledande landet i Europa. Men unionen med England 1707 medförde betydande ekonomisk tillväxt och relativ social och politisk stabilitet, och Skottland kunde med sina fem universitet (medan England endast hade Oxford och Cambridge) erbjuda högkvalitativ utbildning i de fria konsterna vid institutioner som var öppnare och mindre kostsamma än i England och på kontinenten. Under de kommande 150 åren upplevde Skottland en period av ekonomisk, industriell och intellektuell blomstring. Det förde i sin tur med sig inflyttning till Glasgow och Edinburgh.

Det var i denna miljö som de skotska tänkarna, influerade av utvecklingen i England, Frankrike och övriga Europa, utvecklade upplysningens idéer och gifte samman dem med sin brittiska empiricism. Benjamin Franklin sade att universitetet i Edinburgh ”ägde en sådan uppsättning verkligt framstående män, professorer i flera kunskapsgrenar, som någonsin dykt upp i någon tidsålder eller något land”. Voltaire skrev att ”vi ser till Skottland för alla våra idéer om civilisation”. I detta sammanhang kan även Edmund Burke nämnas som också under hela sitt liv stod litet vid sidan av makten i England. Han blev senare utnämnd till rektor i Glasgow, men var själv irländare och studerade vid Trinity College i Dublin för att efter sin examen flytta till London eftersom han hade hört att ”en man som skriver aldrig kommer att gå hungrig där”.

Vissa ämnen är svåra att fundera över i ensamhet.

Annars var väl Paris platsen att vara på under 1700-talet. Hume reste 1763 dit för att arbeta som sekreterare till den brittiska ambassadören i Frankrike. I de franska salongerna var konversationen en konstform, och Hume kunde utöva den med dåtidens intellektuella som Baron d’Holbach, Denis Diderot, Anne Robert Jacques Turgot och abbé Morellet. När Smith sedan reste dit som privatlärare för den unge hertigen av Buccleuch 1765, efter att ha stannat i Geneve för att träffa Voltaire, var Hume inte längre kvar i Paris, men kunde se till att Smith blev introducerad för alla hans bekanta. Hume skrev senare att han, om han var tvungen, skulle välja Paris som hemort bland världens metropoler. Men han längtade också ofta ”efter Pokerklubben i Edinburghs rena grovhet […] för att korrigera och kvalificera all ljuvlighet [i Paris]”. (Pokerklubben var ett sällskap som många av de skotska upplysningstänkarna ingick i under 1760- och 1770-talen.)

Hume har för övrigt uttryckt bättre än många varför vissa ämnen, som ”reflektioner över mänskliga angelägenheter”, är svåra att fundera över i ensamhet. Medan vissa av sinnets ”högre och svårare operationer” kräver fritid och ensamhet, fordrar sådana ämnen sällskap och samtal. Han skriver i ”Of Essay Writing” från 1742 att kunskapen har förlorat mycket på att stängas inne på universitet och kloster, och att litteraturen och filosofin gynnas av ”den frihet och otvungenhet i tankar och uttryck som man bara kan tillägna sig genom konversation”. (Ja, litteraturen blev rentav ”barbarisk” utan den, skriver han.) Denna blandning av fritid och aktivt engagemang i stadens sociala och politiska liv noterade för övrigt både Platon och Aristoteles som grunden för filosofi.

Affärslivet, konsten och vetenskapen blomstrade, och städerna växte. 

Hundra år senare var epicentret beläget längre in på kontinenten. Sekelskiftets Wien är på många sätt oöverträffat som intellektuell smältdegel och födelseplats för allsköns idéer, skolor och rörelser. Fastän det habsburgska imperiet snart skulle falla sönder upplevde många början av 1900-talet som en guldålder för Österrike-Ungern. Ett halvsekel tidigare hade Frans Josef, i ett försök att tillmötesgå liberala och nationalistiska krav, tillkännagivit ett framåtsträvande program av ekonomisk, social och kulturell politik. Äganderätten och näringsfriheten stärktes, och det gjordes satsningar på järnvägarna och universiteten. Affärslivet, konsten och vetenskapen blomstrade, och städerna växte. På Wienerkaféerna möttes författare, vetenskapsmän och konstnärer – i själva verket, som Stefan Zweig uttrycker det, ”en sorts demokratisk klubb, öppen för alla till priset av en billig kopp kaffe” där gästerna sedan kunde sitta i timmar och prata, skriva, spela kort, ta emot post och läsa tidskrifter. 

Moderniteten föddes i Wien. Måleriet präglades av konstnärer som Klimt och Schiele, och den klassiska och romantiska musiken av Brahms och Mahler. I Wienkretsen utvecklades den logiska positivismen. Sigmund Freud lade grunden till psykoanalysen. Det var i utbyte och konflikt med detta som Carl Menger, Joseph Schumpeter, Karl Popper, Ludwig von Mises och Friedrich Hayek utvecklade sina filosofiska och ekonomiska teorier. (Mises bror Richard var för övrigt en framstående matematiker i Wienkretsen, Ludwig Wittgenstein var kusin till Hayek och Sigmund Freud var nära vän till Poppers föräldrar.) 

Ett minne från Stefan Zweigs tid. Foto: Shutterstock

Det finns nästan ingen plats- och tidsskildring lika romantisk som Zweigs tillbakablick på sin ungdoms Wien i Världen av igår (1942), där den ”särskilt lyckosamma atmosfär[en], betingad av stadens konstnärliga jordmån, den opolitiska tiden, sekelskiftets påträngande kulturella och litterära nyorientering” gjorde det lätt att njuta av livet, den lätta ”liksom i Paris sprudlande luften” och alla slags kulturella händelser. 

Samtidigt växte nationalsocialismen fram i skuggorna. Adolf Hitler skriver med förskräckelse om Wien i sina memoarer och kallar staden för ”den hårdaste men grundligaste skola som jag genomgått i mitt liv”. Både Lev Trotskij och Josef Stalin levde och formade också sina världsbilder där. Författaren och journalisten Karl Kraus kallade profetiskt det tidiga 1900-talets Wien för ett ”laboratorium för världsförstörelse”. Zweig skulle senare skriva om hur ”staden var i uppror vid valven, och vi gick på biblioteken” och att det var först när ”tak och murar störtade in över oss årtionden senare [som vi] insåg att […] den individuella frihetens undergång i Europa hade tagit sin början med det nya århundradet”. Det säger kanske också någonting om det samhällsskikt och den relativt skyddade värld som några av fin de siècle-romantikerna ingick i.

Det var inte alla som stod ut med mångfalden i Wien, och staden kan förstås också vara en plats för massrörelser och omvälvande förändringar. Fördelen är att den både möjliggör och utsätts för konkurrens. När Europa led under de totalitära ideologierna tog filosofer och författare sin tillflykt till London, New York och Chicago, och berikade småningom dessa platser på olika sätt. Efterkrigstidens Paris präglades kanske mest av Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, men staden var stor nog även för Albert Camus och Raymond Aron (när denne väl återvände från London efter Frankrikes befrielse). 

När Rousseau efter utgivningen av Om samhällsfördraget och Émile eller om uppfostran (1762) kritiserades hårt och riskerade fängelse tog han skydd hos Hume i Storbritannien. De lämnade tillsammans Paris och reste (i sällskap även av Rousseaus hund Sultan) från Calais till Dover och vidare till London där Hume ordnade logi och annan hjälp åt Rousseau. (Denna tjänst gengäldades senare med att Rousseau blev paranoid och, mer eller mindre befogat, vände sig emot Hume.) Mindre dramatiskt har det alltid funnits en naturlig konkurrens mellan huvudstäderna i Europa, mellan Stockholm och Göteborg, mellan Uppsala och Lund. 

Staden utgör också en naturlig motvikt mot större politiska enheter som nationer och stater. I The Making of Modern Europe (1985) skriver ekonomen Paul Hohenberg och historikern Lynn Hollen Lees att ”stadskontor alltid har varit en språngbräda till den nationella makten såväl som centrum för motstånd mot den”. Regionala huvudstäder och världsorienterade städer utmanar den administrativa hierarkin – vilket är en anledning till att personer som av det ena eller andra skälet förespråkar centraliserad makt ofta förhåller sig skeptiska till städerna.

***

Det är kort sagt naturligt att människor söker sig samman. Precis som universiteten samlar människor med egna kunskaper, erfarenheter och egenskaper, och möjliggör utbyte dem emellan, gör städerna med sina kommersiella miljöer. Det är inte bara sant för kosmopoliter och historiens stora filosofer. Det kan lika gärna gälla för den som flyttar till ett större samhälle i Sverige för att kunna ta en annan sorts arbete, eller den som lämnar landsbygden för någon av storstäderna i hopp om att hitta likasinnade.

För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet, och i dag bor 88 procent av oss i tätorter. Stockholm, Göteborg och Malmö samlar 25 procent av befolkningen. Denna utveckling sker fastän ”produktionsteori inte innehåller någonting för att hålla ihop en stad”, vilket ekonomen Robert Lucas har skrivit och författaren Jane Jacobs behandlat grundligt. Lucas skriver att staden kan förstås som en samling av produktionsfaktorer – kapital, människor och land – och att kapital och människor i så fall borde flytta från staden eftersom det finns betydligt bättre tillgång på land annorstädes. Men då bortser man från det viktigaste kapitalet, kunskap och idéer, och människors drivkraft att samlas och utbyta dem. 

Alla möten och utbyten, argument och böcker, företag och innovationer, bygger på att staden fortsätter att växa och utvecklas.

Utvecklingen sker fastän stadens täthet tvingar oss att utstå en av mänsklighetens eviga kamper, att leva tillsammans, komma överens och visa varandra tolerans. Och stadslivet lockar trots att dess fördelar under delar av den moderna historien har betingat ett högt pris. När Europas städer växte snabbt i samband med den industriella revolutionen följde problem som trångboddhet och sjukdomar. Hayek noterar i Frihetens grundvalar (1960) att staden, fastän civilisationen som vi känner den vore otänkbar utan den, kan medföra svåra boendeförhållanden och att armod, smuts och elände fastän det är större på landsbygden kan vara svårare att hantera i städerna. 

Det var hur Thomas Jefferson kände, som fastän han levde fem år i Paris mellan 1784 och 1789, skrev i ett brev 1803 att städer är ”skadliga för människans moral, hälsa och friheter” och att ett liv i jordbruket i alla dessa aspekter är bättre. Allt detta som Jefferson och Hayek berör är förstås sådant som har kunnat förbättras i takt med att samhällen har utvecklats och blivit rikare, vilket bland annat urbaniseringen har möjliggjort, men för många innebär landsbygden fortfarande just frihet. 

På det viset lär det fortsätta. Samtidigt lär trenden med att fler och fler flyttar till städer fortgå, och även de som inte gör det kommer att gynnas av den eftersom fler idéer uppstår när fler människor möts. När nu färre av Europas städer är borgerligt styrda, och liberala och borgerliga partier strider för att vinna landsbygden åter, finns det alltså anledning att påminna sig om stadens centrala betydelse för själva samhället.

Det är lätt att betrakta historiens Antwerpen, Edinburgh eller Wien och tänka att man enkelt kan kopiera beståndsdelarna för att uppnå helheten. Men det var inte hur dessa platser blev till. Stadens utveckling förutsätter förutom viss grundläggande infrastruktur framför allt ett tillåtande förhållningssätt. Alla dessa möten och utbyten, argument och böcker, företag och innovationer, bygger på att staden får växa och utvecklas, även bortom det vi omedelbart har för ögonen och när den enda synbara nyttan är att någon vill prova någonting nytt.

Omslagsfoto: Shutterstock